”Döden, döden.” Det sägs att Astrid Lindgren började samtalen med sina systrar med de orden. Sen kunde de prata om lättsammare saker. Just lättsammare ser jag faktiskt på döden nu, sedan jag haft turen att få kommunicera med en hund på båda sidor om den gränsen, alltså före och efter döden. (Själen verkar alltså vara evig! :)) Den här äldre tikens matte hörde av sig för att hunden verkade bära på något. Vi ”pratade” och hunden fick berätta om sin syn på tillvaron, relationer och framtiden. En tid efter detta dog hunden. Något som var extra jobbigt för matte var att det var hennes beslut om att hunden skulle få somna in som avgjorde att hunden dog just då – det var alltså inte en ”naturlig död” – men i det samtal jag hade med hunden, efter att den lämnat jordelivet, uttryckte den enbart tacksamhet över hur livet varit och att matte gjort helt rätt som lät henne gå just då.
Det som jag själv tyckte var så intressant med dessa två samtal, på varsin sida om den magiska gränsen ’döden’, var att det verkligen kändes att det var samma personlighet som ”talade”, men i två helt olika sinnesstämningar; det första samtalet präglades av orolig omtanke om matte och det andra samtalet hade en lättad och positiv känsla kring sig. Hunden kunde också berätta att den nu var med matte var hon än gick, som ett osynligt stöd, och jag hoppas det hjälpte människorna som varit kring hunden att se hennes död som något lite mer lättsamt än det allra dystraste.