Det här är något jag aldrig provat: att sitta helt tyst framför en annan människa (eller kanske ens spegelbild!?) och titta in i ögonen, länge, längre än vad som vanligtvis känns bekvämt.
Undrar vad som skulle hända..?
När jag kommunicerar med djuren är det ju så jag gör – stirrar, eller tittar 🙂 dem i ögonen under tystnad för att känna och lyssna in vad som börjar röra sig i huvudet. Som jag skrev förut (om ordet ’kommunikation’), så är det ju något gemensamt som händer, då när man blir stilla, som att man blir ett medvetande men ändå är två individer. Det är som ett snabbt och lätt flöde av information i olika former: känslor, förnimmelser i kroppen, ord, hela meningar, bilder, filmsekvenser. För mig kommunicerar djuren på flera sätt, men jag får den största delen i form av meningar och bilder. Det är ju inte djuret som ”pratar”, utan det som djuret sänder ut går igenom ”mitt såll” och kommer till mig som ord eller bilder. Sen ska det kluriga ske att jag ska sätta ord på det jag fått till mig och det är inte alltid så lätt, speciellt inte när informationen är väldigt abstrakt, som en känsla eller bara en visshet, men det är intressant att försöka.
Att göra likadant med en människa, att sitta ner tysta och titta på varandra… undrar vad som händer då..?