Första gången jag skulle prata med hästar var det lite nervöst. Jag hade inte pratat med så stora djur förut och nu skulle jag sätta mig i hagen hos två gamla travare. Först var jag lite skraj att de skulle trampa på mig, men de var väldigt respektfulla; de nosade på mig, på anteckningsblocket och verkade sen tycka att allt var i sin ordning, så de lunkade omkring i hagen och smååt under samtalet.
De här två hästarna hade känt varandra ett tag. De var till synes mycket goda vänner och visade sig vara ganska lika till kynnet, men som i alla relationer, fanns det något som kunde förbättras. Den dominanta hästen tyckte att han var en väldigt bra och demokratisk ledare, men den andra höll inte helt med om det. De fick båda förmedla vad de tyckte om sin relation och jag brydde mig inte om att tillrättavisa den dominanta, eftersom problemet inte verkade så stort. Sen kom andra ämnen upp och efter en stund tackade jag för pratstunden och avslutade samtalet. (De var för övrigt tysta långa stunder, för de hade mottot ”man måste inte prata jämt!”)
Jag berättade sen direkt för hästarnas matte vad som kommit fram under samtalet och det var inget dramatiskt, inga stora nyheter. Några dagar senare fick jag dock reda på att det hänt något i hagen! Den ”ledande hästen” hade delat med sig av ”sin” plats vid matplatsen och det var något nytt! Den mer tystlåtna hästen hade alltså tillåtits att kliva fram och det här var ju som sagt inte något vi kommit överens om skulle ske. Det behövdes alltså bara ett samtal – utan skarpa tillrättavisningar från min sida – för att göra situationen än bättre i hagen.
Så kanske behöver vi bara prata lite mer med varandra, ibland kanske utan att komma till kärnan, för vi förstår nog vad den andra menar utan att den behöver skrivas på näsan. Det kan ju faktiskt gå lättare att ändra på sig om man inte pressas till det. Vad skulle du kunna tänka dig att förändra hos dig själv utan påtryckningar?