Hur går det till, att kommunicera? Söker man sig tillbaka i historien om ordet ’kommunikation’ så hamnar man i latinets communicare, som betyder ’göra något gemensamt, meddela någon något, få del av något’. Lägger man så till ordet ’djur’ framför så tycker jag det blir en fin bild av vad som sker vid just djurkommunikation – vi får del av det som djuret vill att vi ska ha gemensamt i våra sinnen.
Jag får ibland frågan hur det hela går till, hur ”hör” man vad djuret ”säger”. Det går att förklara kvantfysiskt, men jag nöjer mig med att här säga att alla har och kan öva upp den här förmågan – blir man bara stilla nog så tar man in andra varelsers tankar och känslor. Jag ska dock säga att när jag åkte iväg på kursen i djurkommunikation och hade fått veta just detta – att alla kan lära sig – då tänkte jag att jag nog ändå skulle bli den första som motbevisade detta, för det kändes så långt bort från mina dittills väldigt konkreta förmågor :).
Så, vi har alltså alla förmågan från början, som barn, att ta in dessa tysta signaler, men i takt med att vi växer trängs denna tysta förmåga undan av talet och så blir vår främsta kommunikationsväg väldigt ljudlig och konkret. Tänk på det här – vad är skillnaden mellan det lilla barnet och den vuxna? Är barnet en liten vuxen? Är den vuxna ett stort barn? Vad har vuxit bort och vad har vuxit fram under åren? Poeten Kristina Lugn sa att vi alla – även du – borde ha ett foto av oss själva som barn i plånboken och fundera över hur vi tar hand om den personen.