När du har ett samtal med en person som är i närheten av dig förväntar du dig nog oftast att den ska ha ögonkontakt med dig, vara vänd åt ditt håll och ha koll på dina gester och ditt kroppsspråk. Det här hade jag också som förväntan de första gångerna som jag kommunicerade med närvarande djur. Det visade sig dock att djurets kropp kunde göra något helt annat än att verka koncentrerad (vända rumpan mot mig, äta hö, gå omkring) och även befinna sig långt ifrån mig – som hästarna som betade på andra sidan hagen. Det intressanta är att jag alltid känt samma närvaro i samtalet, oavsett om djuren sett ut som om de kommunicerat eller ej.
Den här synbara okoncentrationen skulle ha kunnat störa mig, eftersom det är svårt att uppbåda ett engagemang i ett samtal med en människa som äter, vänder ryggen till eller går omkring i rummet, men det har gått förvånansvärt lätt att hålla kvar fokus på samtalsämnena i djursamtalen. Dels är det nog för att jag skriver med penna och papper hela tiden som vi kommunicerar; jag skriver ner både frågor, svar, tystnader, bilder och känslor, ja, allt som kommer in i mitt medvetande under samtalen. Dels är det nog också för att jag upplever en så stark närvarokänsla i samtalen och, som jag skrivit förut, så går det inte att tänka i smyg, för allt i mitt sinne hörs tydligen i deras sinne. (Däremot vet jag inte om de kan tänka i smyg, utan att jag ”hör”.)
Hur lyssnar du aktivt? Hur vill du helst att någon lyssnar på dig?