Man skulle som människa lite grovt kunna dela in de andra djuren i tre grupper, beroende på vilket förhållande vi människor har till dem:
- husdjur, som bor med oss för att vi vill det – hundar, katter, marsvin, tamråttor etc.
- produktionsdjur, som t.ex. ger mjölk och ull – kor, bufflar, får etc.
- vilda djur, som vi ibland fascineras av och andra gånger kanske irriteras av – zebror, geckoödlor, svanar, möss, löss etc.
När det gäller djurkommunikation och att försöka förstå sig på djur så ligger det väl närmast till hands att tro att vi kan kommunicera med och förstå husdjuren bäst, de som varit domesticerade längst och i generationer bott nära människor. Vad jag förstått går det dock bra att få kontakt med vilka djur som helst, hur små eller stora och hur nära eller avlägsna från människans miljö de än är. Hur litet ett djur än är så är det energi i det, och det är det viktigaste för att kommunikationen ska funka.
En som skrivit om det här är Penelope Smith och hon beskriver hur hon fått kontakt med många olika vilda djur. Det jag tyckte var mest fascinerande var att insekter, som myror och loppor, tydligen har någons sorts ”översjäl” (som en chefssjäl) som kan bli som ett språkrör för hela flocken. Det verkade inte som om större, ensamlevande djur hade samma sorts sammankoppling, utan de var mer individualistiska i sin kommunikation.
Kan vi människor lära oss att känna av eller känna in gruppen människor på samma sätt..?
Sen undrar jag hur det vore att kommunicera med kor som bor på en större gård – kanske skulle samma sak uppstå då, att det uppenbarar sig en sorts översjäl som kan förmedla det flocken/besättningen vill ha fram. De gånger jag hittills suttit i hagar med många djur, men bara haft för avsikt att prata med ett visst djur, då har ibland ändå andra djur i hagen flikat in något, fast på ett försiktigt och diskret sätt. …men 200 kor vore onekligen en intressant upplevelse!