För ett tag sedan hade jag ett trevligt ostrukturerat samtal med två hästar. Jag hade kommunicerat med dem tidigare i våras, då sittande i deras hage, men denna gång var det regnigt och lerigt ute, så jag satt inne i stallet och de stod i sina boxar framför mig och åt. Den första tanke som for genom mitt huvud var hur jag skulle kunna skilja på vem som ”sa” vad för på något sätt tänkte jag att det underlättat för mig att skilja deras röster åt när de gick fritt i hagen, för då tänkte jag att det var den som var närmast av dem som jag ”hörde”. Jag hade inte hunnit mer än tänka denna tanke – Vem är det som pratar…? – förrän jag får det lite beskäftiga svaret:
-Spelar det någon roll? Vi kan väl prata ändå?
Jag hade för en stund glömt det jag i andra samtal blivit varse: att det inte går att tänka i smyg :), allt snappas upp vare sig man vill det eller inte… så det var bara att fortsätta, för de här hästarna var ivriga att få konversera!
Under hela samtalet hör jag sedan ett ’vi’, inte ett ’jag’. Det är verkligen som att de kommunicerar med mig med en röst. Fascinerande. Vid ett tillfälle säger de att det är viktigt att lyssna inåt och vara tyst ibland. Precis då och i ca 5 sekunder blir det då helt tyst i stallet för båda upphör att tugga på höet och står stilla. Då förstår jag att de är helt synkade med varandra, som ett enda medvetande och det var så mäktigt att få vara med om detta.
Samtalet fortsätter och vid just detta samtal låter jag det flyta dit det vill – jag följer inte min vanliga mall. Det gör det spännande, men också lite ”mysnervöst”. Efter en stund frågar jag:
-Ska vi prata mer? (underförstått: eller avsluta?) och det vill de, fortsätta alltså.
-Vad vill du prata om? Vi kan prata om vad som helst!
-Jag vet inte.
-Vi kan prata om dig! säger de entusiastiskt.
Det här var inte vad jag hade tänkt mig, för jag vill helst inte blanda in mig själv och mitt privata i samtalen jag har med andras djur. Jag vill hålla mig själv i bakgrunden, men får här plötsligt svårt att göra det. Jag lyckas ändå undvika temat mig själv någorlunda och säger:
-Vad vill ni säga till mig?
…och då kommer svaret, som är så härligt personligt allmängiltigt:
-Att det är viktigt att be om förlåtelse ibland.
Jag säger att jag hört det förut och hästarna är nöjda över det, men vill påminna mig om detta att be om förlåtelse. De vill också att jag ska sprida detta till fler, så att fler får veta att det är viktigt att be om förlåtelse. Det jag tyckte var så fint just här var att hästarna, genom att ta omvägen om mig personligen, laddade upp detta budskap med mer kraft och viktighet och sedan tryckte de på om att jag skulle förmedla detta till fler. Så det gör jag nu:
-Be om förlåtelse ibland, du som läser detta! Ibland kanske du behöver be någon som står dig nära om förlåtelse. Ibland kanske du behöver förlåta någon annan, kanske den som står dig allra närmast, nämligen dig själv.