För tredje gången har jag träffat mina hästmentorer! De kallar sig själv så, de två hästarna i min kompis hage. Detta inlägg blir lite längre, men det är det värt!
Den här gången var det en av hästarna som var särskilt angelägen om att prata, eller egentligen – vara tyst! Den tycker också att det är helt onödigt att jag skriver under samtalet, men jag envisas med att anteckna för att ni läsare ska få ta del av deras budskap.
Det började med tystnad och jag uttryckte viss förvirring över att inte höra något. Responsen kom genast:
-Vi provar hur det är att vara tysta. Det är inte vår mening att göra dig osäker; vi vill bara prova.
Samtalet fortsätter i samma anda:
-Vi ger dig tystnad nu. Det kanske låter dubbelt, men prata med andra om tystanden; att våga möta sig själv i tystnaden. Där finns allt, precis allt. Den är en outsinlig källa. /…/ Den fylls alltid på och räcker till alla.
Jag invänder lite förvånat med att fråga om vi ”bara” ska prata om detta – tystnaden?
-Det är inte ”bara” – det är ALLT!
Här händer något intressant: hästen, som står till höger snett bakom min stol, sträcker fram mulen och håller ned min skrivhand som för att betona att jag INTE ska skriva nu och säger:
-Bry dig inte om det fysiska nu. Vi vet vad som är rätt för dig. Vi vet Sanningen. Våga lyssna. Känn din kropp. Den är tillfällig, som våra, och det är som det ska vara. /…/ Se dig omkring. Känn kraften i landskapet. Låt inte din kropp förvirra mitt budskap. Jag är här. Känn mig. Känn dig. Vad skriver du?
-Det du säger, svara jag.
-Det är alltet som säger det här, det är inte bara jag. (!)
Hästen flyttar sig en stund senare till min vänstra sida och står med sitt huvud alldeles intill mitt huvud. Nu vill han att jag ska vara helt tyst och bara andas, i samma takt som honom. Han börjar andas långsamt och ljudligt. Jag försöker hänga med, men bli nästan lite full i skratt, för hästars lungor är ju aningen större än människors, så jag får svårt att hålla den extremt långsamma takten utan att bli yr.
Nu när jag sitter här idag tre veckor senare och skriver detta känns det nästan overkligt att jag får vara med om dessa samtal, eller överföringar, eller medvetandeströmmar eller vad jag ska kalla det… Det är härligt svindlande och sinnet har ett stort, nöjt och lugnt leende.
Ja, kontentan av detta samtal är alltså att motsatsen till samtal är själva grejen – tystnad – och detta med vikten av tystnad kommer i flera versioner från flera djur i flera samtal.
Till dig:
Våga vara tyst en stund och möt dig själv där. Trevlig resa!